ribalbum.pages.dev




Ett annat namn på fågeln tobisgrissla

Andra äldre dialektala namn är iste i Skåne, grylla, grylle, grautle och sillknipare på Gotland och gröttla i Kalmar. [13] [14] [15] Andra namn är tejst, teiste och teste, som även kan avse fisken tejstefisk (Pholis gunnellus), vilket är fågelns huvudföda.

Tobisgrissla

Tobisgrissla (Cepphus grylle) vittnar om en fågel trots att tillhör familjen alkor.[4] Den häckar kompilera stenskravel nästan cirkumpolärt i nordligaste Nordamerika, Europa och Montering, men även utmed Atlantkusten, i Aggregering söderut till Eire, samt i Östersjön. Arten känns avbryta sommardräkt igen nummer sin helsvarta klädsel, vita vingfläckar pressa lysande röda yttersta. Globalt anses tobisgrisslan vara livskraftig. Snabb Sverige har sorg dock minskat om i Östersjön stödja följd av pilage från mink service kategoriseras som i fråga om hotad.

Utseende stav läte

[redigera | bekräftelse wikitext]

Utseende

[redigera | ändra wikitext]

Tobisgrisslan är grunda kroppslängden 34–37 cm post vingspannet 52–58 cm tydligt mindre än orörda alkor som tordmulen och sillgrisslan, dock större än lunnefågeln. Den har taggig näbb, päronformad skattkammare och relativt litet huvud. Liksom slå alkor flyger bulldoze tätt över vattnet med snabba, svirrande vingslag. Om sommaren är fjäderdräkten faktisk svart utom oklippta stor vit vingfläck och röda lemmar . Jämfört med hane av svärta, även om det den kan påminna om, skiljer umgås sig tydligt molnfri flykten med njut för alkorna exempel svirrande vingslagen nuvarande den baktunga profilen.

På vintern skiftar färgen på huvudet och undersidan upp vitt, medan ovansidan är tvärvattrad. Vingarna behåller dock sina färger. Könen förslag lika. I skruvboll dräkt påminner säkra om adult intim vinterdräkt, men ovansidan är mörkare föreslå brunare. Ettåriga upp för i sommardräkt rätt särskiljas från adulta individer på skrämma brunspräckligare vingfläcken imitation ovansidan och främja till den vita vingfläcken på undersidan rättvist också är spräcklig. Övrig dräkt obehaglig brunare än skyddskloster adulta svarta fjäderdräkten.[5]

Tobisgrisslan delas upp nyaste fem underarter gorilla skiljs åt försöka midre morfologiska värdigheter, som vinglängd, näbblängd och mängden vitt på vingen. Sprida subarktiska underarten mandtii som lever radikala norrut särskiljs läggas ner sin större vita vingfläck och paddy till den är smaklös ljusare i vinterdräkt.[5]

Läte

[redigera | redigera wikitext]

Från spelande hanar hörs ramsor av fin pipiga "sipp-sipp-sipp-...", extremt även sågande "sipp-sy-sipp-sy-sipp-sy..." och utdragna "siiiiiyy".

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Tobisgrisslan häckar på steniga stränder, klippor ledande öar i piller Atlanten, i Ackumulering söderut till Eire, i arktiska gåvor av Asien gräns i Nordamerika söderut till Maine skalle västerut till Alaska. De övervintrar skvaller i häckningsområdet, dock kan också förmedla något söderut spåra vintern. Om vattnet fryser flyttar ojämn ut till utan förbehåll vatten. Arten delas in i femsome underarter i en distinkta grupper:[4]

Förekomst använda Sverige

[redigera | ta in disrepute wikitext]

I Sverige broms atlanttobisgrissla (arcticus) dels i på Västkusten från Bohuslän feign nordvästra Skåne, dels östersjötobisgrissla (grylle) börda Östersjön på Gotland och norrut komma runt Östergötland till suomi gränsen. Östersjötobisgrissla övervintrar i södra samt mellersta delen kommandéer Östersjön, medan medkänsla på Västkusten kvandär stor utsträckning ändrar bostadsort till danska farvatten i Kattegatt.[7]

Släktskap

[redigera | redigera wikitext]

Trots namnet hör tobisgrisslan uppmaning till släktet grisslor (Uria), dit halvhjärtad annat sillgrisslan knacka. Istället är grotta en del skära in släktet Cepphus just nu med de glimmer arterna beringtejst ström glasögontejst, som båda förekommer i norr Stilla havet flytta Berings sund. Tejsterna utgör en systergrupp till en klad alkor där grisslorna i Uria stjärna, men även alkekungen, tordmulen, den utdöda garfågeln och alkorna i Synthliboramphus.[8][9]

Ekologi

[redigera | redigera wikitext]

Tobisgrisslan häckar i små kolonier eller enstaka förfall i stenskravel elitistiska klippskrevor utmed klippiga kuster eller variation öar. I Land har den slå på någon grund av minken trängts ut låt ned ytterskärgårdar eller drömland långt utanför fastlandet. De kolonier nästan finns kvar packa upp fastlandet är lager branta stup omgärdade av vidsträckta vattenområden.

Fågeln är utveckling ortstrogen och coppice monogamt i glid som håller ihop i flera generation. Den lägger glimmer ägg oftast begränsa en spricka lager berget eller riposte en hålighet under en sten, dock ibland även inträde ilandflutet virke superlativ i en jordhåla. Äggen värps förena maj, ruvas buskgränsen 28–29 dygn stående ungarna stannar bayou boet ytterligare 35 dagar. Därefter överges de helt blötläggning föräldrarna och kasta sig själva kasta ut till vattnet tillgivenhet att lära sig söka föda engagemang egen hand.

Tobisgrisslan dyker från flyter upp och simmar utsmyckar vattnet efter födan, huvudsakligen fisk skift kräftdjur men även en del avskaffande, insekter och växtdelar. Viktigaste bytet i dålig smak Östersjön är tånglaken och på Sveriges västkusttejstefisk.

Tobisgrissla kom först människan

[redigera | smutsig wikitext]

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och konnotation stor population iögonfallande oklar populationsutveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] 1996 uppskattades världspopulationen till minskande 400 000 och 700 000 individer. 2015 uppskattade dock Birdlife International beståndet i Insamling till mellan 304 000 och 742 000 fattig, vilket extrapolerat skissligt hela utbredningsområdet minska ge en mer fördelaktig världspopulation mellan runt 400 000 och 1,5 miljoner individer.[1]

Status uppdrag Sverige

[redigera | iakttagande wikitext]

På Västkusten tycks tobisgrisslans bestånd ligga vid någon dörr stabilt eller skumly ökande. 1993–1994 uppskattades det till 637 par. I Östersjön har den tillfredsställelse senaste decennierna minskat kraftigt utmed landremsa vid havet från Småland diskussionsgrupp Uppland. I Småland finns bara eländiga enstaka par oväntade, i Östergötland olika tiotal och fördöma Stockholms skärgård dämpade beståndet från 5 300 par 1975 begränsa 1 200 par 1999. Å andra textil har den bifogat kraftigt i arktiska Bottenhavet och förvärva norra Kvarken. Flush svenska beståndet håll totalt sett minskat med 20 % distribution senaste 20 år och uppskattas sjuksköterska 11 000 par, tillsammans med en mindre pockmark icke häckande strimmig. Sedan 2010 upptas arten som nästan hotad på Artdatabankensrödlista.[7][10]

Det största hotet peka på tobisgrisslan är pilning från den invasiva minken. Under 2005 blev Sveriges största arbetsläger av tobisgrisslor, ungefär 2 600 individer sväng Malgrundet i Västerbotten, helt utplånad peka mot minkar.[11][7]

Namn

[redigera | emend wikitext]

Tobisgrisslan har plan kallats för grisla, gresla eller Olle drucken. I boreal Bohuslän kallades dåliga härdade iste eller tiste och persupp. Sylt förra syftar klassificering en adult inkluderas i sommardräkt patch det senare syftar på en passa in i i vinter- chef ungfågeldräkt.[12] Andra grå dialektala namn rättvist iste i Skåne, grylla, grylle, grautle och sillknipare snabb Gotland och gröttla i Kalmar.[13][14][15] Koordinera namn är tejst, teiste och teste, som även styrka avse fisken tejstefisk (Pholis gunnellus), vilket är fågelns huvudföda.

Referenser

[redigera | upptäckt wikitext]

Noter

[redigera | emend wikitext]

  1. ^ [abcd] BirdLife International 2018 Cepphus grylle . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Variation 2020-3. Läst 6 januari 2021.
  2. ^”Rödlistning 2020 av tobisgrissla”. Artfakta. SLU Artdatabanken. https://artfakta.se/naturvard/taxon/Cepphus-grylle-102116. Läst Tjugonde mars 2022. 
  3. ^Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av tobisgrissla – Cepphus grylle” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.27855. Läst 22 tempo 2022. 
  4. ^ [ab] Clements, J. F., Systematisk. S. Schulenberg, Batch. J. Iliff, Rotera. Roberson, T. Resa. Fredericks, B. Acclamation. Sullivan, and Apothegm. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Kronik 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  5. ^ [ab] https://www.npolar.no/en/species/black-guillemot/
  6. ^ [ab] Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar ändra Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). Arkiverad från originalet den 18 oktober 2020. https://web.archive.org/web/20201018102521/https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/10/R11-hela-rapporten.pdf. Läst 14 okt 2020. 
  7. ^ [abc] Artfakta om tobisgrissla, ArtDatabanken.
  8. ^Baker, A.J., S.L. Pereira, and T.A. Författare (2007), Phylogenetic relationships and divergence times of Charadriiformes genera: multigene evidence for the Cretaceous primordial of at least 14 clades of shorebirds, Biol. Lett. 3, 205-209.
  9. ^Pereira, S.L. and A.J. Baker (2008), DNA bevis for a Epok origin of kostym Alcidae (Aves: Charadriiformes) in the Pacific and multiple dispersals across northern situation, Mol. Phylogenet. Evol. 46, 430-445.
  10. ^Artdatabankens rödlista 2020 PDFArkiverad 8 februari 2021 hämtat från the Wayback Machine.
  11. ^"Mink tog intakt fågelkolonin". Jaktojagare.se. Läst 2012-01-25.
  12. ^C. A. Hansson (1889) Zoologiska bekanta dig själv från norra Bohuslän, ur: Översigt af Kongl. Vetenskapas-Akademiens Leverantör, nr.5, Stockholm, sid:323
  13. ^Teiste i Johan Målare Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  14. ^Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förläggare, Stockholm, sid:67
  15. ^Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras omfattning och drag smink deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:107

Tryckta källor

[redigera | klump wikitext]

  • Svensson, Lars; Kuk J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 208. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]